| Koldioxidskatt kontra handel med utsläppsrätter |
|
2009-12-16 Johan Schück skriver i krönikan i DN (11/12) att en global skatt på koldioxid skulle vara den mest effektiva lösningen på världens klimatproblem - det är bara delvis sant. Att påstå att en koldioxidskatt är det mest effektiva sättet att lösa klimatproblemet är det samma som att säga att världen inte står inför en s k brytpunkt (”tipping point”) som utlöser en dominoeffekt av flera allvarliga händelser; som är självpåspädande och mer eller mindre omöjliga att reversera. Att vi kan stå inför ett sådant scenario är stora delar av forskarvärlden ense om, frågan är när det kan ske. I den internationella politiken diskuteras idag i huvudsak två alternativ för hur vi skall minska våra utsläpp av växthusgaser: utsläppsrätter och koldioxidskatt. En koldioxidskatt (s k prissystem) innebär att ett pris sätts på utsläppen av koldioxid som utsläpparna får anpassa sig efter varför effekten, i form av totala utsläpp, är okänd. Ett system med utsläppsrätter (s k kvantitetssystem), å andra sidan, innebär att ett mål för kvantiteten utsläpp ställs upp och utsläpparna anpassar sig efter det genom handel med utsläppsrätter varför effekten, i form av priset på koldioxid, är okänd. Ett system med utsläppsrätter är mer effektivt i ett scenario där osäkerheten är stor och vi kan antas stå inför en s k brytpunkt, alltså ett på kort sikt akut läge, medan en koldioxidskatt är att föredra, ur effektivitetssynpunkt, då vi med stor säkerhet kan säga att ett sådant scenario inte är troligt i närtid – det kan vi inte idag. Förklaringen bakom skillnaden mellan systemen finner vi i det som bland ekonomer benämns marginell nyttokurva, den kurva som anger den ytterligare nytta en minskning av utsläppen medför. I ett scenario där världen står inför en brytpunkt med kraftiga och icke reversibla klimatförändringar till följd kommer den marginella nyttokurvan att vara brantare än den marginella kostnadskurvan, den kurva som anger den ytterligare kostnad en ökning av utsläppen medför (se figur nedan). Det eftersom varje minskning av utsläppen, i ett sådant scenario, kommer att vara oändligt viktigt och därför komma till en betydligt högre nytta än kostnaden av att göra de nödvändiga utsläppsreduktionerna. Ett system med utsläppsrätter är därför att föredra då vi vet, eller kan misstänka, att klimatet står inför en dramatisk förändring i närtid med oåterkalleliga effekter som följd. Det omvända gäller i ett scenario där vi vet, eller kan misstänka, att det inte föreligger något akut hot mot klimatet i form av en brytpunkt. I den situationen är det, som Johan Schück skriver, mest effektivt att införa en skatt på koldioxid. Den marginella nyttokurvan kommer i ett sådant scenario att vara flackare än den marginella kostnadskurvan (se figur nedan) p g a att de utsläppsreduktioner som görs på kort sikt inte kommer att medföra någon större nytta; det är de totala mängderna utsläpp i atmosfären som är av betydelse varför de aktuella utsläppen är av försvinnande liten betydelse och nyttan av att snabbt minska utsläppen är således ytterst marginell. Grafen till vänster visar scenariot där klimatet står inför en brytpunkt, och ett kvantitetssystem är att föredra, medan grafen till höger visar ett scenario där en brytpunkt inte är diskonterad och ett skattesystem således att föredra. För att illustrera skillnaden mellan situationerna antar vi att den verkliga marginalkostnaden är högre än den förväntantade.  I grafen till vänster är den marginella nyttokurvan (MB) brantare än den marginella kostnadskurvan (MC) varför en skatt, den horisontella linjen, kommer att leda till ett underutbud av utsläppsreduktion eftersom Qskatt är mindre än Qjämnvikt och en effektivitetsförlust om Es, det svarta området, uppstår. Under ett system med kvantitetsbegränsning kommer tvärtemot ett överutbud av utsläpp att uppstå eftersom Qutsläppsrätt är större än Qjämvikt och en effektivitetsförlust om Eu, det gråa området, uppstår. Området Eu är mindre än området Es vilket bevisar att under situationer med brant nyttokurva, relativt kostnadskurvan, kommer kvantitetsreglering att vara mer effektivt än prisreglering. I den högra figuren är den marginella nyttokurvan (MB) flackare än den marginella kostnadskurvan (MC) varför en skatt, den horisontella linjen, kommer att leda till ett underutbud av utsläpp eftersom Qskatt är mindre än Qjämnvikt och en effektivitetsförlust om Es, det gråa området, uppstår. Under ett system med kvantitetsbegränsning kommer tvärtemot ett överutbud av utsläpp att uppstå eftersom Qutsläppsrätt är större än Qjämvikt och en effektivitetsförlust om Eu, det svarta området, uppstår. Området Eu är större än området Es vilket bevisar att under situationer med flack nyttokurva, relativt kostnadskurvan, kommer prisreglering att vara mer effektivt än kvantitetsreglering.Att utesluta att vi i närtid kan stå inför en brytpunkt med katastrofala effekter på klimatsystemet som följd, och därför välja ett prissystem framom ett kvantitetssystem, är att spela rysk roulett med mänsklighetens och jordens framtid. I en situation där ingen med säkerhet kan säga var vi idag befinner oss och hur mycket ytterligare utsläpp klimatet tål, och där eventuella snedsteg kan bli ödesdigra, är det inte mer än rätt att kräva att försiktighetsprincipen tillämpas och ett kvantitetssystem prioriteras framom ett prissystem - även fast det med facit i hand visar sig att kvantitetssystemet var det mindre effektiva. 
Dela länk: 
|
Prenumerera på bloggen
Miljöfonden i korthet
Save Earth Fund investerar i förnybar energi, miljöteknik och vattenhantering genom köp av aktivt förvaltade fonder, börshandlade fonder och aktier. Fonden är den enda i sitt slag i Sverige. Vår målsättning är att fonden skall ge en avkastning som överstiger världsindex, till en lägre risk. Förvaltningsavgiften är 1%. Daglig handel. Inget minimibelopp. Ansvariga förvaltare är Carl Bernadotte, Alexander Jansson och Marcus Grimfors. Läs mer om våra förvaltare här. |