2009-12-17

Imorgon fredag sätter sig kring 120 av världens ledare ned för att försöka bryta det dödläge som uppenbarligen uppstått i förhandlingarna - som hittills drivits på tjänstemanna- och lägre politisk nivå. Imorgon gäller det att de politiska ledarna kan enas.

Vad kan vi förvänta oss av den sista dagen? Kommer ett nytt avtal att nås? Under vilka premisser i sådana falla? Och vad händer om igen överenskommelse nås? Frågorna är många och svaren få. Nedan följer en sammanfattning av läget inför slutförhandlingarna:

Vad är ”best case” scenariot?
Det bästa, och det mötet från början var tänkt at mynna ut i, vore att man kan enas om ett legalt bindande avtal om att sänka utsläppen avsevärt i den industrialiserade delen av världen, att de utvecklande länderna gick med på att minska sina kraftigt ökande utsläpp och att man kan få ihop ett paket för finansiering av tekniköverföring till de fattigaste länderna. Idag tror så gott som alla att en så här omfattande uppgörelse är utom räckhåll.

Vad kan vi förvänta oss istället?
De flesta på plats förväntar sig nu att man kan nå ett politiskt bindande avtal, alltså ett avtal om att i ett senare skede enas kring ett juridiskt bindande avtal. Förhoppningsvis kan man även enas kring en deadline för när det skall ske. Ett hett tips är det planerade klimatmötet i Mexico City i december om ett år.

Exakt vad kan en potentiell överenskommelse innehålla?
Det mest konkreta man kunde uppnå vore att sätta upp ett mål om att begränsa temperaturökningen till 2 grader Celsius jämfört med perioden före industrialiseringen. Det medför dock två problem: För det första så vill de länder som är hårdast drabbade av klimatförändringen, i många fall är de även de fattigaste länderna, att man enas kring ett lägre mål. De vill sätta gränsen till 1,5 grader celsius. Det andra stora problemet är att ett avtal om att begränsa temperaturökningen inte binder enskilda länder till att agera.

Ett mindre krävande, men fortfarande svår uppnåeligt, mål vore att enas kring en halvering av de globala utsläppen till 2050. En sådan överenskommelse har Indien och Kina flera gånger vägrat gå med på före de industrialiserde länderna lovat betydligt större utsläppsreduktioner fram till 2020.

Vad kan förväntas av de industrialiserade länderna?
Forskare från IPCC (FN:s klimatpanel) hävdade 2007 att utsläppen måste minska med 25-40% fram till 2020 för att undvika de värsta effekterna av klimatförändringen. De industrialiserade länderna har idag utlovat utsläppsminskningar i intervallet 14-18%; det krävs alltså betydligt starkare åtaganden från de industrialiserade länderna.

Vad kan förväntas av de utvecklande länderna?
De är tvingade att drastiskt minska den prognostiserade utsläppstakten fram till 2020 för att inte riskera att bli de stora syndarna – Kina är redan idag det land i världen som släpper ut mest CO2. För att uppnå en adekvat minskning krävs det att utvecklingsländerna i allt störe utsträckning går över från kolkraft till förnybar energi, främst i form av vind och solkraft.

Imorgon presenterar vi en del två med vår syn på varför ett misslyckande i Köpenhamn inte behöver vara ett bakslag för bolagen verksamma inom förnybar energi, miljöteknik och vatten.

Share Link: